Programförklaring FLORENS one-woman-performance

Berättelsen som jag framför på scenen här idag ligger till grund för min verksamhet som sångerska. Det är en gestaltning av den första delen ur min självbiografi En sång om övergrepp, kärlek och mod där jag beskriver de konflikter i mitt liv som hindrat min sopranröst från att komma fram tidigare och delta i den klassiska musikvärlden. Under uppväxten förpassade jag traumatiska händelser som min kropp utsattes för till det omedvetna. Jag dissocierade som det heter inom psykiatrin, ett fenomen docent Hans-Peter Söndergaard beskriver längre in i det här programmet. Följden av detta var att jag led av panikångest och depressioner under mina unga år, tillstånd som eskalerade till neuros och kraftigt försvårade både vardagsliv och relationer. I efterhand förstod jag att det var posttraumatisk stress det handlade om – PTSD. Idag är det ett mer beforskat och accepterat begrepp än under 1990-talet då jag genomgick min mest akuta läkningsprocess, liksom ”förträngda minnen” som dissociation ofta benämns i vardagstal.

Musiken är mitt hem och min utgångspunkt. Jag är i första hand musiker som vill verka och vara i den klassiska musikvärlden med dess fantastiska repertoar och underbara möten. Men min krångliga väg dit och min historia har även gett mig en djup personlig erfarenhet av musikens – och inte minst sångens – medicinskt läkande effekter. Denna insikt vill jag dela med mig av. På senare år har jag haft förmånen att upptäcka och delta i de kulturella terapiformernas framfart inom vårdsektorn, se hur forskning florerar och bevis kring dess positiva effekter läggas fram. Det må vara bildterapi, dansterapi, narrative medicine, skrivterapi, osv. Själv arbetar jag numera bredvid sångarkarriären som musikterapeut på Barn- och Ungdomspsykiatrins vård- och akutavdelningar i Malmö, och i deras specialenheter där Teamet för Krigs- och Tortyrskadade ingår. Med utgångspunkt från sångröstens fäste i kroppen och kopplingar till psyket möter jag ungdomar med psykiatriska diagnoser, patologiskt dålig självkänsla och trauman. Med enkla övningar, andning, musiklyssnande, skratt och förtroenden hoppas jag kunna så frön hos dem till den identitetsstärkande effekt det är att ha kontakt med sin kropps instrument. En delmetod i behandlingen är också att skapa egna låtar med sångtexter utifrån sina liv, med syfte att förankra sångrösten i den personliga berättelsen.

Samma år som det första övergreppet mot mig skedde började jag ta pianolektioner, det år jag fyllde sju. Ibland funderar jag över ödets ironi att musiken började formaliseras i mitt liv samtidigt som kroppen började skändas, hur notlinjerna med sina svarta prickar hölls upp framför mina ögon som till en livlina. Under gymnasietiden upptäckte en sånglärare att min röst var lämpad för opera, jag insåg snart möjligheterna att kombinera musiken med skådespeleriet vilket jag var mest inne på då. Livlinan tog på så sätt direkt fäste i kroppen genom dagliga skalor att öva och roller att längta till. I början av mina studier stördes jag inte så mycket av den klassiska musikens krav på nottrogenhet och teknisk perfektion utan såg det mest som en trygghet, men när jag flyttade hemifrån och fick ett eget piano till min etta upptäckte jag improvisationens frigörande kraft! Ofta dold för dagens klassiska musikstudenter, men en självklarhet genom historien, och inte minst inom musikterapin. Där fanns någonting utöver de klassiska direktiven som behövde utforskas, och det tog mig lång tid att komma fram till vad. Denna växelverkan mellan frihet och tradition pågår fortfarande – med lika stor respekt och kärlek för de gamlas kompositioner som till de egna infallen och erfarenheterna – där har jag funnit min harmoni.

Varmt välkommen. Jag är glad att du är här för att ta del av min historia.

Ellinor Ingvar-Henschen